Vid skrivmaskinen
En människa skrev en mening. Datorn skrev tillbaka. Så gick det att samtala med ELIZA vid universitetet MIT i USA. Joseph Weizenbaum beskrev programmet i en artikel i januari 1966. Samtalet fördes genom en skrivmaskin ansluten till datorn, där också svaret skrevs ut.[2] Föreställ dig att sitta kvar vid tangenterna och läsa nästa rad: vad kommer den att säga om det du just berättade?
För att välja svar behövde programmet en samling skrivna samtalsregler. Där stod vilka ord det skulle leta efter och hur svaren skulle byggas. En sådan samling kallas ett skript.[3] Skriptet DOCTOR gav ELIZA rollen av en samtalspartner som ställde frågor om det användaren berättade, med en psykoterapeut som förebild. Med psykoterapeut menas här en behandlare som hjälper människor genom samtal.[4]
Programmet gör arbetet; skriptet anger ord och svarsmönster. Schematisk kodfigur.[3]
De två delarna hade alltså olika uppgifter. Den som ville ändra samtalet kunde ändra skriptet och låta ELIZA använda de nya reglerna. Programmet var byggt för att kunna arbeta med olika sådana samlingar.[3] Vi ska nu öppna en av reglerna och se vad som händer med texten.
Från mening till följdfråga
I samtalet som Weizenbaum publicerade skrev användaren om sitt behov av hjälp. Här är en förkortad svensk översättning av den raden och av programmets svar:[5]
Användaren: Jag behöver lite hjälp.
ELIZA: Vad skulle det betyda för dig om du fick lite hjälp?[5]
Svaret låter som en uppmaning att fundera över sitt behov. Men hur blev just den frågan till? Följande genomgång visar den publicerade regelns arbete i förenklad svensk form. De svenska orden är till för förklaringen; vi har inte kört ett svenskt samtal i originalprogrammet.
Först hittar ELIZA ett ord som leder till en grupp regler. Ett sådant vägvisande ord kallas nyckelord. I det engelska exemplet är det I, alltså jag. Programmet byter också I mot you, alltså du, så att svaret kan riktas tillbaka till den som skrev. Bland reglerna för detta nyckelord finns ett mönster som passar när personen säger sig vilja ha eller behöva något.[6]
Olika delar av samma mening får olika uppgifter. Svensk förenkling av den engelska regeln.[6]
När mönstret passar skiljs orden efter behöver ut. Här blir det lite hjälp. Sedan använder programmet en färdig fråga med en tom plats, en svarsmall. På den platsen sätts den sparade textbiten in. I svaret ovan är frågan fram till fick mallens del; resten kommer från användarens mening.[7]
Den färdiga frågan får sitt ämne från användarens ord. Förenklad kodfigur av omformningen.[7]
Prova gärna att tänka dig textbiten som en lös papperslapp. Du behöver kunna lägga lappen på rätt plats för att utföra just detta steg. Du behöver däremot inte känna personen eller veta vilken hjälp som skulle vara bra. På motsvarande sätt kunde ELIZA forma om text enligt reglerna utan att den kopierade textbitens betydelse behövde styra omformningen.[8]
Att hålla samtalet igång
Den visade frågan var ett möjligt svar. ELIZA kunde ha flera svarsmallar för samma mönster och använda dem i turordning. Om flera nyckelord fanns i texten kunde en förskriven prioritet avgöra vilket som prövades först.[9] Därför räcker det inte att känna igen ett ord för att förutsäga varje svar.
Även när inget användbart nyckelord återstod fanns en väg vidare: en allmän replik som bad personen fortsätta. Under vissa villkor kunde ELIZA i stället hämta en tidigare sparad omformning.[10] För användaren blev resultatet en ny rad att reagera på, och därmed en möjlighet att skriva vidare.
Weizenbaum resonerade också om varför samtalets roll spelade roll. När den som frågade uppfattades som en behandlare kunde en enkel följdfråga tolkas som avsiktlig och meningsfull. Användaren kunde då tillskriva samtalspartnern kunskaper som själva svaret inte visade. Weizenbaum betonade att den tolkningen kom från människan.[11]
Hans resonemang hjälper oss att läsa vårt exempel på två nivåer. I textarbetet flyttas några ord till en lucka. I en möjlig mänsklig tolkning blir samma rad: någon vill veta vad hjälpen betyder för mig.[1] Det senare är vår tillämpning av Weizenbaums resonemang, inte ett uppmätt resultat om hur alla användare reagerade.[12]
Spåren efter samtalet
Reglerna går att undersöka i bevarat material. MIT:s arkivpost Computer conversations, 1965 beskriver en utskrift av ELIZA:s programkod med DOCTOR-regler bifogade.[13] I januari 2025 berättade Rupert Lane och hans medförfattare hur de hade fått arkivkoden att köra igen. De använde en återskapad datormiljö som efterliknade den äldre datorn.[14]
Åren avser arkivmaterialets datering, artikelns publicering och restaureringsrapporten.[15]
Gruppen behövde reparera kod och ersätta saknade delar. För jämförelsen med det publicerade samtalet använde de en rättad version av skriptet från artikeln. Arkivkoden saknade samtidigt vissa funktioner som artikeln beskrev.[16] Arkivutskriften, det publicerade skriptet och den restaurerade körningen är därför skilda historiska hållpunkter.[16]
För oss gör dessa spår det möjligt att granska hur ett svar byggdes och sedan fråga vilken mening vi själva läser in i det. Det är den skillnaden berättelsen om ELIZA hjälper oss att se.[17]